Styrka

I min Gud har jag funnit styrka
I min Herre har jag allt
Han har öppnat för mig en väg
och bytt min ängslan i jubelsång
och bytt min ängslan i jubelsång

Absolut! Jag har otroligt mycket jobb att göra, men det är som du skrev Matilda - vara först och göra sen. Och jag *är* Guds barn. Och det är sant som man sjunger: I min Herre har jag allt.

"Solo Dios. Basta." (Theresa av Jesus)
(="Bara Gud. Det räcker.")

Det är nog att jag har Gud. Men kärleken och livet jag får av Honom driver mig att så att säga ge Honom vidare till fler.

Jag pratade ikväll med min lillasyster. Vi jämförde kalendrar och det är absurt hur mycket jag har inbokat. Så hade det mycket väl kunnat se ut för ett år sedan. Skillnaden är att då skulle jag inte klarat det, medan jag nu känner stor tillförsikt att hinna med allt jag ska. Resten kommer Gud att sköta om. Och Han är ju även i det jag gör. "Allt handlar om Dig, Jesus, och allting finns för Dig, till Din ära till Ditt lov..."

Det är nog det som är den stora skillnaden mot för ett år sen (förutom att jag är äldre och något mognare). Att Gud känns närmare. Jag har lärt mig lite mer att lyssna på Honom och släppa rätt saker från mitt bord. Så skönt att Han inte är långt borta. Han är här. Nära. Närmare ändå. Jesus, jag älskar Dig!

Frid

Livet är inte riktigt i balans... Jag påstår att det viktigaste är tiden med Gud och faktiskt känns det mycket mer äkta att säga det nu än för ett par veckor sen (innan den där kvällen när jag mötte Gud). Jag längtar efter det och jag tar tid för det. Men samtidigt tar så mycket annat tid. Den här veckan är jag uppbokad varje kväll utom fredag. Så kan man ju inte ha det! Och dagarna är lika fulla de. Jag tror att jag tar mig själv på lite för stort allvar. Jag är den som ska komma och lösa alla problem åt folk. Om jag inte gör allt jag förväntas göra (eller tror att jag förväntas göra!) går nog världen under... känns det som ibland. Idiotiskt!

Well well. Jag hade en bra helg i alla fall. Jättekul att träffa en massa goa vänner. Lite extra kul att träffa Ellen eftersom det var en överraskning. Vi har inte setts på många månader och så plötsligt är hon där i kapprummet när vi ska på gudstjänst! Bra samtal. Bra vänner. ÅH! Vänner är det bästa som finns! Näst efter Gud :)

Bowling var inte så dumt... :)

Igår planerade vi sportlovsläger för 8-13-åringar. Så grymt kul och bra det kommer att bli! Oj, vad jag ska be att Gud får beröra barnen - de behöver det och det vore underbart att se! Vi kan göra ett fantastiskt bra program med allt vad man kan önska sig och det kan bli ett bra läger, men om Gud är där påtagligt då blir det enormt!

För övrigt kan jag tala om för er som inte varit på lägerplanering att det är otroligt kul! Killen här till vänster (Jörgen) ska föreställa lägerchef... Ett citat av honom från gårkvällen:
-Men, nu är det ju mest du och jag, Karin, som pratar.
-Tja, jag är ju ganska tyst...

Vill bara tipsa om en underbar länk. Man har efter ihärdigt sökande hittat slutet på internet! Äntligen... :)

Närhet

Går det att leva i Guds närhet och känna det hela tiden? Trodde ett tag att det går. Nu undrar jag. Och hur i hela världen känner man skillnad på sånt som bara känns i ens vanliga psyke och sånt som man känner i anden? Jag vet att Gud alltid finns här och att Hans Ande bor i mig och allt det där och att känslorna går upp och ner. Men jag har börjat fundera på om det verkligen måste gå upp och ner. Alla vettiga verkar tycka att det är naturligt och det har jag alltid också tyckt, men är det verkligen så? Kanske det är så att vi nöjer oss med mycket mindre av Guds närvaro i våra liv än som faktiskt är realistiskt? Jag vill fortsätta söka Hans ansikte mer!

Imorgon sticker jag till Örebro. Ska träffa gänget som jag åkte till Kina med för 1,5 år sen. Kul!



Oj, vad det snöar! Alla verkar ogilla det. Till och med Sara! Och hon brukar reta Kjell Axel varje gång snön kommer... Men jag är förtjust! På något sätt tycker jag om att frysa ibland - jag känner mig levande! Och så är det så skönt att komma in i värmen igen. Jag är lycklig! :)

Underbart! Åh!

Ahh!!!! Hon är fortfarande frälst! En tjej som jag var tonårsledare för, för några år sedan, och såg komma till tro. Läste just hennes vittnesbörd, och det är så gött! Tacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktack, JESUS!!!

Fatta vad jag har bett för det här och så råkar bönesvaret bara dimpa ner på en, när man minst anar det (det känns väl aldrig igen ;) ... ) Nu somnar jag lycklig.

Guds rike kommer!

Tog en bönepromenad idag på lunchrasten. Vi måste be att Guds rike ska komma i Stockholm! Fick syn på ett ställe där vattnet forsade fram trots kylan (ser ni vasstråna med isen på?). Så vill jag vara! Aldrig stelna på grund av omgivningen utan fortsätta sprudla... Och som den här forsen vara ett tecken på att det kommer en bättre, varmare tid.

Kvällsmys...

Gud, låt oss vara ett ljus i mörkret

Äventyr

Livet är ett... Äventyret är också vår söndagsskola och idag var det kanon! "Vi kommer att vara osynliga i himlen va? Hur ska vi hitta varandra?!" och många andra fräscha frågor. Och så lekte vi lite lekar som jag hittade på: www.lekarkivet.se. Kul och lite kaosartat (se bilden)!

Gud fortsätter att vara nära. Vi började förberedelserna med bön och jag fattar inte hur vi kan låta bli det ibland...

Just nu känns ingenting omöjligt. Jag antar att den känslan kommer att försvinna igen, men det är ändå skönt så länge det varar. Och samtidigt som jag räknar med att känslan kommer att försvinna tror jag nånstans att det är sant. För Gud är ingenting omöjligt! Allt är möjligt för den som tror. Det står faktiskt så. Och jag måste tro att det går att rädda barnen i den här staden! Det är så grymt viktigt att det bara låter löjligt när jag pratar om det.

Jag har varit med Gud hela dagen nästan... Underbart! Försökte börja dagen med att läsa tidningen och äta frukost. Det visade sig väldans svårt, för Gud avbröt mig hela tiden. Kunde inte låta bli att sjunga och be och gråta.
Det brukar inte vara såhär. Men igår var jag hos Theresia och när vi bad började jag plötsligt gråta över alla vilsna och otrygga barn i Stockholm. Vi måste ge dem hopp! För vi har ju det!!

Gud är så otroligt god, så jag blir alldeles tokig! Imorgon är det söndagsskola igen. Det gör mig glad. Inte det vi ska göra så mycket, men att jag ska få träffa barnen igen... Själva programmet önskar jag var bättre och det är ju mitt ansvar att fixa det, men imorgon ska jag bara ägna mig åt att älska barnen. :)

Hmm... hur sätter man ihop en blogg egentligen? Får se om jag lyckas lista ut det...