Går det att leva i Guds närhet och känna det hela tiden? Trodde
ett tag att det går. Nu undrar jag. Och hur i hela världen känner man skillnad på sånt som bara känns i ens vanliga psyke och sånt som man känner i anden? Jag vet att Gud alltid finns här och att Hans Ande bor i mig och allt det där och att känslorna går upp och ner. Men jag har börjat fundera på om det verkligen måste gå upp och ner. Alla vettiga verkar tycka att det är naturligt och det har jag alltid också tyckt, men är det verkligen så? Kanske det är så att vi nöjer oss med mycket mindre av Guds närvaro i våra liv än som faktiskt är realistiskt? Jag vill fortsätta söka Hans ansikte mer!Imorgon sticker jag till Örebro. Ska träffa gänget som jag åkte till Kina med för 1,5 år sen. Kul!
Oj, vad det snöar! Alla verkar ogilla det. Till och med Sara! Och hon brukar reta Kjell Axel varje gång snön kommer... Men jag är förtjust! På något sätt tycker jag om att frysa ibland - jag känner mig levande! Och så är det så skönt att komma in i värmen igen. Jag är lycklig! :)
2 kommentarer:
Jag gillar oxå snön! Känns inte alls så kallt som termometern säger.
Hoppas du har en bra helg med Örebro(-) och Kinaresenärer :)
Jag är inte säker på om jag hänger med i det där du skriver där uppe... men om jag ska skriva nåt ändå skriver jag så här: Jag tror att vi kan utvecklas i tron och jesuslikheten varje dag, men att detta vissa dagar innebär kamp och rädsla. På samma sätt tror jag att vi kan bli hela tiden än mer medvetna om (och upprymda över!) Guds närvaro i våra liv, men att detta vissa dagar innebär att vi inte tycker att vi når Gud.
Hade vi bara varit ande hade vi kanske sluppit all kamp som känslorna ställer till för oss, men nu har vi känslor och då måste vi även arbeta på helgelse av vårt känsloliv, och det kostar lite.
Skicka en kommentar