Ljus och frid

Hm. Det är som att jag bara skriver här när jag mår bra... Betyder det att jag inte vågar säga när det är dåligt? Tror inte det. Tror mer att jag inte tar mig tid till bloggande då (det är trots allt inte topprioriterat).

Nu är det bra i alla fall. Större delen av förra veckan var mindre bra. Ungefär: [har inte städat, har inte tvättat, har inte ätit vettigt på länge, har vänt upp-och-ned på dygnet, har fem restarbeten från hösten att göra, har ingen koll på min ekonomi och är inte tillräckligt förberedd för helgens barnsamlingar... och till råga på allt bryr jag mig inte så mycket som jag tycker att jag borde.]
Vad göra? Be. Vad händer? Det ordnar sig!
Barnsamlingarna gick finfint (jag älskar de där ungarna!), mat har jag fått eller börjat laga lite igen, lägenheten är åtminstone halvstädad (trodde att jag skulle få besök, vilket ändrades efter halva städningen till att jag skulle besöka...) och igår gjorde jag nästan klart det första av arbetena.

Men det viktigaste är att jag fick frid i själen i söndags kväll. Jag har fortfarande saker att göra (täckte nästan hela sidan när jag satte mig ner och skrev en att-göra-lista), men jag är inte orolig. Förra veckan hade jag jättesvårt att somna, eftersom jag låg och tänkte på allt som måste göras. Igår, när kvällen kom, kände jag att det var dags att sluta jobba och åka hem, och jag kände inget som helst dåligt samvete eller någon oro. Gud tar hand om det och jag får göra min bit. Tack, tack, tack! (Det som hände i söndags kväll var bara att jag satte mig och lyssnade på musik och njöt av att vara älskad av Gud - tänk att det kan vara så enkelt, och tänk att man ändå glömmer det)

För övrigt är det underbart med snön, även om det är kallt och blött och äckligt också. Men idag, för första gången, är det knappt att jag behöver tända lamporna i min källarlägenhet! Förstå vad bra man mår av ljuset! Men nu är det verkligen dags att göra något vettigt av den här dagen också.