Det handlar inte om mig!

Att det ska vara så svårt att fatta. Att mitt liv inte primärt handlar om mig längre, utan om Jesus. Kjell Axel nämnde idag att de har börjat jobba på att hitta en efterträdare till mig (som barnledare i Elim), och tänker ganska förutsättningslöst. Genast började en massa försvarsmekanismer i mig signalera! De tror alltså inte på "mitt" sätt (som inte alls är min uppfinning eller idé) utan vill börja från scratch. Mitt arbete är alltså inget värt! Vad dum man är, och visst insåg jag i teorin att det inte var så, men mina känslor gick ner i bottenläge nästan.

Senare gick jag en lång promenad och pratade med Gud. Och Han är så skön! Nästan genast sade Han åt mig att jag inte behövde oroa mig - jag är så mycket mer värd än jag nånsin kommer att fatta och det värdet sitter inte i mitt arbete i kyrkan (det var det där med Marta och Maria igen...). Det är ju egentligen jättebra att de satsar så mycket på barnen! Fantastiskt att jag får vara med i Elim - det slås jag av så ofta. Kan ibland längta efter att ha pluggat klart min teologi och komma tillbaka och återigen få jobba/verka i Elim. Det skulle inte förvåna mig om jag blir kvar på livstid. Men det får Gud avgöra.

Gud, ja. Han fortsätter att vara nära! Det var verkligen mäktigt, det Han gjorde den där kvällen för knappt en månad sen. Ett helt nytt liv, känns det som, precis som när jag blev andedöpt (eller vad man nu vill kalla det). Livet delas in i före och efter, och före känns så länge sen. Nu går jag ju med Gud - verkligen! Och samtidigt längtar jag efter så mycket mer!!! Gud!!!!

Nu ska jag sova. Bestämde mig just för att gå på 24/7-bön imorgon bitti, vilket innebär att jag ska upp 5:30. Kul. Eller... Nej, men bra, tror jag!