Gud är inte bekväm

Jag har blivit ombedd att skriva nåt. Hm. Jag hade glömt att jag hade en blogg... :)

I förra inlägget skrev jag att jag hoppades att Gud skulle hjälpa mig att hitta mig själv. Han håller på med just det, och det är en ganska jobbig process faktiskt. Vad gör man när man upptäcker sin oförmåga att tänka ekonomiskt? Och när man veckan efter får tydliga ord från Gud om att man inte sköter sin kropp, utan i stället vanhelgar både den och sabbaten? Och när man då tar ledigt en dag och det resulterar i att man blir sjuk? Man ber. Om man hade varit så klok ändå... Det är för väl att jag har vänner som kan be för mig och som bryr sig och frågar hur det är. Tack till er. Tack.

Ja, det är inte helt bra med mig. Men samtidigt är det nog det. :) Jag ser Guds hand i allt jobbigt som lyckas komma samtidigt just nu. Han bär mig och Han använder alltihop till att forma mig igen. Göra mig vuxen. Äntligen, äntligen! Jag har längtat länge. Att inte bara kopiera nån annans vuxenhet (det funkar rätt bra ett tag, men är inget att satsa på!) utan faktiskt växa själv. För mig har det varit lätt att åka lite snålskjuts på en bra uppfostran och många mogna vänner. Kanske kan jag ta till mig en egen bit till pusslet nu.

Angående bloggandet får vi väl se hur det går. Jag tänker inte skriva bara för att. Men kanske får jag lite känsla för det igen. Det märker vi.

Kram /Anders

I'm back! :)

Ja, som ni nog har märkt har jag fullständigt tagit semester. 10 juni var ett tag sen. Åh, fatta vad Gud har gjort sen dess - tusentals människor har blivit födda på nytt och församlingar har planterats, massor har blivit helade, och varenda dag, varenda minut och sekund har Han gränslöst älskat dig!!! Om vi bara kunde ta till oss allt det goda Han har för oss! Jag vill! Jag vill leva av Hans kärlek. Jag vill i kraft av Honom älska människor som jag helst skulle vilja slippa associeras med. Jag vill med Hans kärlek som utgångspunkt be så att Guds rike får visas och människor befrias.

Jag har hunnit med några saker sen sist:
*Åka på midsommarkonferens med New Wine på Hjälmargården och tillsammans med fyra andra ledare ansvara för barnkonferensen med 80 barn. Bland det vackraste som finns är barn som ber för varandra och vågar lyssna in Gud! Och barn som har varit ensamma och blyga men som upptäcker gåvor Gud har gett dem och vågar lysa och blomma!

*Åka på barnläger på Hjälmargården, veckan efter konferensen... Spela ?Fiskar-Frasse? i bibelstudiedrama, sola och bada, be med småkillar, lyssna på olycklig lägerkärlek, berätta för fyrahundra intensivt lyssnande barn om hur Gud ser på dem...

*Åka till min familj i Skåne. Några lugna dagar där och sen tio underbara dagar tillsammans i England och Wales. Vackert, vackert! Här mötte jag också Gud - Han är ju verkligen på riktigt!! (big surprise... ;)

*Komma tillbaka till Stockholm och jobba en vecka i hemtjänsten och plocka upp alla lösa trådar här.

Igår kväll tänkte jag att jag kanske borde ha dåligt samvete för att jag inte avsatt tid för att be den dagen, men jag kände inget. Sen insåg jag att jag faktiskt bett och tillbett Gud halvmedvetet hela dagen. Det var en sån där underbar ledig dag - vaknade sent, fixade god lunch lagom till Anders kom hit, cyklade till Kärsön och spelade frisbeegolf med honom och Jesper, mini-golf, bad (mm... så skönt :) och avslutade dagen med mackor, film och godis. Jag bad Gud att vara med i allt och det var Han helt tydligt. Glädje!

Nu är det flytt på gång. Jag har fått nycklarna till lägenheten. På onsdag ska jag hjälpa Veronica att flytta till Tempus (kul!) och på torsdag ska Anders hjälpa mig att flytta en del prylar härifrån till Västertorp. En ny epok tar sin början. Känns väldigt bra! Jag längtar efter att börja plugga och lägenheten känns perfekt. Någonstans mitt i alltihop kanske jag kan hitta mig själv? Eller snarare ? jag vet vem jag är och min relation med Jesus, men nu kanske jag äntligen kan befrias från behovet att identifiera mig så fullständigt med andra människor. Samtidigt fortsätta älska och älskas av andra och vara sårbar. Gud, hjälp!

Jag har en lägenhet!

Tack gode Gud! Idag var jag och tittade på en lägenhet i Västertorp och för ca fem timmar sen skrev vi kontrakt! Ett förstahandskontrakt i Stockholm - vilket bönesvar... :) Vi bad för det på cellgruppen i onsdags och senare samma kväll fick jag kontakt med det här paret, vars källare jag ska hyra. Egen ingång, eget kök, egen tvättmaskin och... egen bastu! Lite gött eller? :)

För övrigt behöver jag städa min nuvarande lägenhet, men känner verkligen ingen motivation. :( Bäst att jag går och gör middag nu och sen städar, så har jag det gjort.

Avtryck i mig

Det har varit konferens i helgen. New Wine och samarbete med en massa kyrkor i Stockholm. Det mesta bra och en del riktigt riktigt bra! Igår var vi ute i olika förorter och gjorde nytta rent praktiskt - jag var med i Vårberg och rensade rabatter, sopade gården och oljade in möbler på ett dagis. Det planterades blommor och målades och städades och ojojoj... Så gött att få jobba med händerna och tillsammans med andra som också gör det för Jesus! Och på kvällarna kanonbra möten i St:a Clara. Gud har gjort mycket i människors liv och mitt med. Avtryck.

Blev fånigt glad igår över att upptäcka hur bra kvalitet det ändå blir på småfilmer som jag kan ta med min digitalkamera... :) Till och med ljudet, som jag trodde skulle vara kass, var helt ok. Så nu inleds en ny era i mitt fotande.

För övrigt är Stockholm oerhört vackert ikväll! Jag älskar att bo här. Tack Gud!

Det var evigheter sen jag skrev här sist. En månad i alla fall... :) Maj var en intensiv månad. I år igen. Varför är jag så dum? När jag fick mycket att göra - vad var bland det första som fick stryka på foten? Jo bönen! Det som har hållit mig igång och levande och stark hela terminen! Kontakten med Gud! Som att stänga av bensinpumpen i en bil för att spara energi... Det är väl att det finns andra människor som Gud använder. Jag var på 24/7-kollektiv i tisdags, hos H&M. De är en annan sorts människor än jag. Inte alla personligen (kanske ingen egentligen personligen?) men som grupp och kultur. Ändå känner jag mig märkligt knuten till dem. Förstår inte riktigt vad Gud håller på med, men jag försöker lyssna. Så jag fortsätter vara 24/7-are fast jag inte hör hemma där. Det är säkert nyttigt på nåt sätt. :) Bland annat i tisdags (det var ju det jag skulle komma till), då de bad för mig eftersom Gud sade det. Jag behövde det (som ni förstår av texten ovan?)! Inget överväldigande kändes, men Gud sade åt mig att Han är stabiliteten i mitt liv. För vilken gång i ordningen inser jag att jag inte klarar det här med att vara kristen själv?

Theresia är hemma! Yeah!

Sköningar på valborg!

När jag gick upp i morse var jag trött, men glad för att jag var trött... Gårkvällen var så lyckad! Sköna människor på middag. God mat. Fin (och varm!!!) brasa på Riddarholmen. Och så ett mysigt café i Gamla stan. Yey! Gud är god (*klapp klapp klapp* Han lever!, wo oh...osv) Och så vet jag äntligen vem Jacob Rudolfsson är! :)

Jag har börjat begränsa mig så att jag har mer ledig tid - bland annat ikväll - men jag har inte riktigt lyckats lära mig att vara ledig på den där lediga tiden. Jag känner mig frustrerad över att tiden går och jag inte får något gjort, trots att det finns massor att planera och fixa. Samtidigt måste man nog tänka att det alltid finns mer att göra och det gäller att lägga det på en sund nivå. Men hur bär man sig åt för att inte tänka på det där som behöver göras? Kanske ska be, helt enkelt.

Det är så skönt att vara singel! :) Jag njuter av känslan av frihet - att allt är möjligt, det är bara upp till Gud och mig. Jag lär mig att leva. Som en efterföljare till Jesus. Som en man. Som en gudsman. Att ta ansvar för mitt hjärta, inför Gud.

CS Lewis skrev en gång om ett sätt att förhålla sig till livet, som jag försöker göra till mitt. Han skrev att vissa processer lär vi oss göra ganska automatiskt, t.ex. läsa. Vi behöver bara se på en bokstavskombination (som: "boll") så tänker vi direkt på det som den står för (en boll). På samma sätt borde vi kunna lära oss att låta njutning och positiva känslor automatiskt skapa tacksamhet till Gud och tillbedjan av Honom i oss! Fantastiskt!

Älskar Stockholm

Jag upptäckte för första gången idag att jag älskar Stockholm. Jag var förvånad när jag inte ville flytta härifrån efter att ha bott här ett år (snart är det tre?) och har verkligen gillat stan, men nu älskar jag den! Alla människor och alla tankar och kulturer som blandas här? Och Gud har skapat allihop ? vi speglar Honom! Tänk! Samtidigt så många som lever utan Honom? utan att fatta hur fantastiska de själva är och varför. Gud! Kom!!!


Jag är helt uppfylld av tacksamhet? (se förra inlägget :)

24-7-bön i morse. Tack Far för det! Jag längtar till augusti och cykelmissionsresa till Gotland! Gud kommer att göra så mycket.

Vänner

Åh, vilka underbara vänner jag har! Och vad Gud är nådefull. Alltid mer än man fattar. Jag har just kommit igenom en väldigt tuff vecka - eller åtminstone väntade jag mig det i måndags när jag åkte tillbaka från Skåne. Hade nästan lite panik och rätt mycket ängslar över hur det skulle gå. Jag hade ungefär 5 timmar som inte var schemalagda under hela veckan och det var massvis att planera och förbereda som redan borde ha varit gjort. Så jag bad rätt mycket i början av veckan och Gud gav mig verkligen kraft! Och fokus, viket oftare är problemet... Sen ringde Theresia - åh vilken syster du är! - och sade bland annat "Du, jag bär dig nu." Den dagen vände det! Det var så tydligt. Fram till dess orkade jag helt enkelt med. Sen dess njuter jag av livet och av att vara använd av Gud i allt jag gör. Jag inte bara måste göra saker för att jag har lovat - jag vill göra dem och ser fram emot det!

I fredags upptäckte jag att jag inte hade något sätt att ta mig till Hjälmargården på lördagen... Min plan hade gått i stöpet. Men av en "slump" råkade jag nämna det för Åke Engdahl, som genast erbjöd mig att låna deras ena bil!! Så plötsligt var allt löst och när jag kom tillbaka med bilen på kvällen blev jag först bjuden på fika hos Henrik o Josefin och sen på stekt kött och lek med barnen hos Engdahls! Vilken fest!

Men just nu är jag mest uppfylld av en otroligt trevlig kväll ikväll. Träffade Matilda o Paulina i Rålis på eftermiddagen och njöt en stund av sol och glass (årets första!) och handlade sen tillsammans inför kvällen. Mattias o Steph kom lite senare och vilka sköna människor alla de här är! Jag tycker så mycket om er!

Jag sade nånting om "vilka sköna människor" när alla gått, och Jesper svarade att "Ja, du känner många såna." Det är så sant och förstå vad lycklig och tacksam jag är! Gud Gud Gud!

Nu är det dags att sova. Och imorgon ska jag vara ledig på kvällen. Hittills i alla fall... Jag ler med hela mig åt bara tanken :)

Längtar

Åh, om jag hade en evighet på mig - vad mycket saker jag skulle vilja göra! Och, som någon lite försynt påminnde mig häromdagen, jag har ju faktiskt en evighet på mig! :)

Jag fick en gång ett kort med texten "Jag är inte där mina skor står, utan där mina drömmar är" - så är det. Just nu längtar jag lite till hösten och att börja på SALT men funderar också på pedagogik, psykoterapi och sjuksköterskeutbildning... Hm, vet inte riktigt om jag hinner allt och ännu mer att använda alltihop, på bara ett liv. Men jag inser att det är ett angenämt problem när jag pratar med folk - väldigt många har ingen aning om vad de vill! Nog för att jag kan tycka lite synd om dem, och jag har lärt mig att det är så världen är för många, men jag får ändå inte riktigt ihop det - hur i all världen bär man sig åt för att göra alla oändliga möjligheter till ett problem?!

Så till något helt annat - vi var i Vårberg idag och hade barnsamling. Kul! Hjälp vad jag har haft dåligt samvete för det där. Jag är visserligen bättre på framförhållning nu än för något år sen, men fortfarande rätt dålig, och den här samlingen är ett praktexempel... Tack och lov att Josefine (från Skogakyrkan i Kungsängen) kunde vara med, annars hade det inte blivit mycket med det!

På tisdag är det Skåne som gäller! Ska bli så roligt att få komma ner lite. Jag jobbar hela dagen och åker ganska direkt sen. Mmm... träffa mamma, mormor, syrran, vänner - en annan del av livet. Samtidigt så lik. Eller, jo, men jag har vuxit upp. Känner mig allt oftare som en man. Mest när jag ber - samtidigt som jag känner mig som ett barn som mest när jag ber också... Ändå skär det sig inte. Gud är så grymt god! Det där med att "Herren är min styrka" har blivit väldigt mycket mer än bara ord de senaste månaderna. Samtidigt är jag så väldigt intresserad av att bli sedd. Gud påpekade det lite i morse - att jag så ofta vill göra ett bra jobb, inte för att göra ett bra jobb, utan för att människor ska tycka att jag gör ett bra jobb. Jag vågar knappt be att Gud ska ta bort det suget från mig, för jag är lite rädd att min drivkraft skulle försvinna då, samtidigt som jag inser hur dumt det är att tro det - så jag bad Gud att Han skulle stärka den äkta drivkraft som jag ändå har att tjäna Honom.

Boktips: "En kort historik över nästan allting" av Bill Bryson. Underbart rolig och samtidigt intressant. Tillräckligt med onödig kunskap för ett helt liv... tillsammans med en del mer nödvändig.

Mycket som händer.
6:33 igår var kanon! Det är en tillbedjansgudstjänst i Elim, med lite mer ungdomsinriktning än vanliga förmiddagsgudstjänsten. (Namnet kommer av Matteus 6:33 - "Sök först Guds rike...", och så börjar det 18:33 ;) Gud var där! Ibland när jag sjunger lovsång tänker jag att om jag var helt ensam uppe på ett berg eller nåt skulle jag vilja hoppa och dansa och skrika och sjunga till Gud... Igår kunde jag (nästan) det, det var liksom meningen. Glädje! Och så var Mattias och Steph där - om ni läser det här så; jag älskar er!

På bara några veckor har det ringt folk och velat ha med mig i tre olika styrelser... EFK Ung, KSM (EFKs mellansverigedistrikt) och Betel Folkhögskola (där jag gick 03-04). Jag har tackat nej till alla, för att jag inte vet hur mycket tid SALT kommer att ta. Samtidigt är det verkligen frestande att tacka ja. Jag var med en del på EFK Ungs styrelsemöte i lördags (de var i Elim, och frågade om jag ville delta) och insåg hur kul jag faktiskt tycker att sånt är! Samtidigt höll repet inför 6:33 på en våning upp och pumpade på (järnet!), och då kände jag verkligen att jag är på rätt plats på jorden!

I natt ska jag ut och demonstrera för Tejics igen. (Se förra inlägget) Hoppas jag hinner sova lite före. Ikväll är det övning med lovsångsteamen här i kyrkan, så vi får se om det blir trombone eller sång den här gången - förra gången fanns det inga brassnoter, så vi var med och sjöng och jag insåg hur mycket jag har saknat det också. Att sjunga i kör. Åh, det är så kul!

Och så till Martin: tack för djupa bra samtal och en vänskap som börjat kanon! Hur ofta kommer man så nära en människas innersta tankar på en enda kväll?! Välkommen åter :)

Vad kan man säga annat än att man skäms över sitt land?! Jo att vi har en Gud som är mäktigare än Migrationsverket - tack och lov! Just nu kan vi få vara Hans redskap i att hjälpa en familj.

Jag läste Psalm 82 i morse. I vers 3 och 4 står det "Ge de svaga och faderlösa deras rätt, låt de hjälplösa och fattiga få rättvisa, rädda de arma och svaga, befria dem ur de ondas våld!"

Sen står det i vers 8: "Gud, grip in, håll dom över jorden, ty alla folk är din egendom."

Migrationsverket har beslutat att utvisa familjen Tejic (från Bosnien). De har varit i Norge på ett formellt åtta timmars besök för 1,5 år sen - därmed har de inte varit i Sverige i två år "sammanhängande tid", vilket är kravet. Ahhh!!!!

Gör något åt det - skriv under namninsamlingen på www.tejic.se och/eller kom och demonstrera utanför regeringsbyggnaderna. Boka tid (vi demonstrerar dygnet runt, från måndag) på www.westarc.se/tejic!

I'm blessed and I'm back!

Jag måste bara skriva lite här nu, även om jag borde sova. Ska upp kl 5... Men det är evigheter sen jag skrev sist.

Gud är så god så det finns ju inte! Och det är ju det det gör - finns alltså! Fantastiskt! Igår upptäckte jag att det fattades sidor i söndagsskolmaterialet till idag, vilket innebär att vi måste köra något helt annat. SMSade Totte som jag skulle jobba med och skrev det. Fick till svar att han tyvärr har influensa! Alltså stod jag där plötsligt med en kul situation: Ensam med barnen och inget planerat program. Så jag var uppe tidigt och bad och sen planerade jag. Och det blev en jättebra söndag med barnen. Gud är en god och nådefull Gud - det är så sant. Jag fick med mig två "frivilliga" vuxna som hjälpledare :) och körde hårt med de tretton barn som var där. De hade kul och var uppmärksamma och hade tillfälle att uppleva Gud.

Sen har jag varit i hemtjänsten från 16-22 idag och börjar igen 7:45 imorgon, så jag är rätt trött men glad. Jag var orolig att jag inte skulle orka ordentligt ikväll, men det var inga problem. Jag har gått långa sträckor i stan mellan de olika vårdtagarna och haft lovsång i öronen (iPod - tack Sara för tipset!) och hjälp vad bra det är! Har sällan bett så mycket för stan som nu och dessutom mår jag själv å bra av det. Man får ett annat perspektiv på livet. Inte bara i teorin, utan det sipprar liksom i i hjärtat.

Imorgon kommer Theresia! Längtar.

Måste bara skriva det här också: Förra veckan var jag på sportlovsläger med sex barn från Elim och totalt ca 75 barn från olika EFK-kyrkor i Stockholm, på Hjälmargården. Vilket bra läger! Andligt och administrativt det bästa av de tre vi har haft. Och det bästa var att en tjej som kommit till Maxat (Elims barngrupp för 8-13-åringar) ett par gånger, men kommer från ett helt icke-kristet hem, tog emot Jesus!!!! Ahh!!! Och det var underbart att se hur hon blommade ut under lägret. När hon berättade för sin mamma att hon och de två andra Elim-tjejerna lett en lek inför de andra ca 70 barnen, kunde mamman knappt tro att det var sant... Det finns knappt något vackrare än en betryckt själ som upplever genuin kärlek och blommar ut! Jag grät flera gånger av glädje!

Igår hade vi förresten inflyttningsfest här i lägenheten. Efter att vi bott här ungefär halva den tid vi ska hyra... :) Blev en riktigt trevlig kväll med vänner från helt olika sammanhang. Det är så kul att sammanföra folk! Tack, ni som var här - ni är underbara!

Nu ska jag sova. Knappt 5,5 timmar. Jippi. :-/ Nåja, imorgon blir en bra dag så jag kommer nog att gå upp rätt villigt ändå. God natt!

Äntligen frisk!

Jag har varit sjuk sen i tisdags kväll. Började smått, men i torsdags var det knappt så jag orkade se på film ens... Ont i magen och kroppen och supertrött. Det var länge sen jag sov så mycket. Kanske behövde det. Det känns inte som att jag har slitit så mycket på kroppen ändå. Men å andra sidan kanske min kommentar till Jesper häromdan är lite avslöjande: "Jag har inte tid att vara sjuk just nu!" Men som mamma sade, man har ju sällan det.

Tråkigt att missa en massa spännande saker. Församlingsråd i torsdags, semlebak igår och konsert idag. Men jag tror att det ska funka med Äventyret och Maxat imorgon. Vi ska ut och åka skridskor i Kungsan efter gudstjänsten - så kul! Idag mådde jag inte illa eller hade ont när jag vaknade. Jag var mest hungrig, vilket jag knappt har varit på ett par dagar. Äntligen!

Gud är en god Gud. Nu ska jag ta en promenad med lovsång i öronen och vara med Honom.

:)

:D

Tacksam

Pratade med syrran igår kväll och insåg igen hur god Gud är. Jag berättade om att Amanda och Lars-Even (hennes pojkvän) var här hemma och åt middag och att det verkligen kändes bra och naturligt. När hon busade med honom och kittlade honom så kände jag igen hennes sätt och vet mycket väl hur det känns, och jag log. Jag blev glad av att se det och se att de trivs så bra ihop. Syrran fick mig att återigen inse att det bara är nåd att jag kan känna så. Verkligen.

Hade tänkt gå på 24-7-bön idag, men kände mig lite krasslig när jag lade mig och när jag vaknade hade jag så ont i magen och kroppen. Jesper fick gå själv. Jag mår något bättre nu och ska snart in till kyrkan och jobba med Sara - förbereda undervisning till sportlovslägret nästa vecka och titta på materialet till Äventyret på söndag. Det är väldigt mycket just nu, men jag orkar (tror jag). Jag måste bara se till att ta tid med Gud. Ska nog göra det en stund nu, faktiskt.

Stavanger



Ojojoj... Jag är så trött, men så glad. Vi har varit i Stavanger (på Norges sydvästkust) och hälsat på IMI-kirkens barnarbete i helgen. Jag är helt fullproppad med intryck. Mycket goda idéer. Goa människor (det är nästan alltid det bästa - tänk att vi har familj, syskon i Gud, över hela jorden!) Vacker natur. Gud!! Och sköna kompisar att resa med. Kan det bli bättre? Jo, det kan det. Biljetterna har krånglat järnet! Men nu är det över. Jag tror att jag har lärt mig en del om förberedelse och framförhållning av det här. Hoppas jag kan använda det i framtiden bara, annars är lärdomen inte till så stor nytta...

Mycket kreativt har det varit i helgen. Och hjälp vad bra barnsamlingar man kan ha, och så mycket annat det finns att tänka på. Det som tog tag nästan mest i mig var den kontakt som den här kyrkan har med föräldrarna till barnen som kommer dit. Fantastiskt! Det kan vi lära mycket av.


Jag måste sova, men oj vilken helg. Saknar den nära kontakten med Gud bara. Det är klart att Han var med och ytterst närvarande ibland, men min egen personliga kontakt med Honom har liksom inte fått plats i schemat. Borde nog ha lagt in det som en punkt varje dag för oss alla - personlig andakt. Får komma ihåg det nästa gång.

Halleluja!!!

Vad annat kan man säga än halleluja?! Ikväll har jag fått tala om Guds enorma kärlek och göra vad jag kan för att visa den för tjugotalet barn! Vi hade Stor-Maxat, dit vi bjöd in barn från ett gäng andra kyrkor. Vi börjar faktiskt bygga upp något här. Men framför allt vad det en kväll av glädje, gott fika, härliga barn och Guds närvaro. Jag kan fortfarande inte fatta (och hoppas jag aldrig gör det) att jag får vara med i det här - Gud gör saker bland barnen i Stockholm. Han är nåt så fruktansvärt stor och god så jag vill skrika! Fick verkligen bita ihop för att inte hoppa och dansa och sjunga på vägen till t-banan.

Gud är min härförare och jag är Hans krigare. Jag behöver inte försöka framkalla den känslan eller tanken. Det bara är så. Det pågår ett intensivt krig om barnens själar i Stockholm! Och vi är på den segrande sidan!

Halleluja!

Det handlar inte om mig!

Att det ska vara så svårt att fatta. Att mitt liv inte primärt handlar om mig längre, utan om Jesus. Kjell Axel nämnde idag att de har börjat jobba på att hitta en efterträdare till mig (som barnledare i Elim), och tänker ganska förutsättningslöst. Genast började en massa försvarsmekanismer i mig signalera! De tror alltså inte på "mitt" sätt (som inte alls är min uppfinning eller idé) utan vill börja från scratch. Mitt arbete är alltså inget värt! Vad dum man är, och visst insåg jag i teorin att det inte var så, men mina känslor gick ner i bottenläge nästan.

Senare gick jag en lång promenad och pratade med Gud. Och Han är så skön! Nästan genast sade Han åt mig att jag inte behövde oroa mig - jag är så mycket mer värd än jag nånsin kommer att fatta och det värdet sitter inte i mitt arbete i kyrkan (det var det där med Marta och Maria igen...). Det är ju egentligen jättebra att de satsar så mycket på barnen! Fantastiskt att jag får vara med i Elim - det slås jag av så ofta. Kan ibland längta efter att ha pluggat klart min teologi och komma tillbaka och återigen få jobba/verka i Elim. Det skulle inte förvåna mig om jag blir kvar på livstid. Men det får Gud avgöra.

Gud, ja. Han fortsätter att vara nära! Det var verkligen mäktigt, det Han gjorde den där kvällen för knappt en månad sen. Ett helt nytt liv, känns det som, precis som när jag blev andedöpt (eller vad man nu vill kalla det). Livet delas in i före och efter, och före känns så länge sen. Nu går jag ju med Gud - verkligen! Och samtidigt längtar jag efter så mycket mer!!! Gud!!!!

Nu ska jag sova. Bestämde mig just för att gå på 24/7-bön imorgon bitti, vilket innebär att jag ska upp 5:30. Kul. Eller... Nej, men bra, tror jag!

Hos Malmlöfs...

En bra dag. Härlig lovsång, kul barn, bra gemenskap, god mat. Det är gott att leva! Tack Gud!

:) /A

Yeah!

Sex barn på Maxat ikväll. En ny tjej, som verkade trivas väldigt bra - kul! Vi gjorde tacos, vilket har blivit tradition att göra första gången varje termin :) Sen lekte vi och hade andakt. Fatta att två timmar kan gå så fort...

Jag o Jesper flyttade fram inflyttningsfesten några veckor. Igen. Det är absurt - vi har bott ihop sen början av september och i den här lägenheten sen början av november, men fortfarande är det halvmöblerat och ostädat och vi har liksom inte total-flyttat-in. Ibland undrar jag när jag ska bli vuxen. Sen när jag träffar vissa vuxna så kan jag tycka att jag inte är så omogen ändå... Jaja, Gud är med mig och i mig. That's it. All I need. Jag hörde en så grymt bra predikan igår. På en pensionärssamling! Vi har ett gäng pensionärer i Elim som träffas varannan vecka, tillsammans med pensionärer från Korskyrkan. Igår blev vi (några lite yngre) inbjudna att komma med på fikat, för de hade extra myucket kaffe och kakor (kanongott!). Så kom det sig att jag spelade piano till psalmsång med pensionärer - jättekul! Och så talade Andrew, och det var så rätt!

Vi behöver ta emot kärleken från Gud! Vi kan aldrig pumpa upp ett kärleksfullt kristet liv - enda sättet att bli sådana vi vill vara är att ta emot av Gud själv. Jag kan inte återge det han sade här, men det gick verkligen in! Gott!

Tips: "Sofies värld" av Jostein Gaarder. Riktigt bra bok. Filosofins historia sammanflätad med en nutida roman. Jag försökt läsa den för en massa år sen, men fastnade rätt fort. Nu fastnar jag också, fast på det sättet att jag inte riktigt kan lägga den ifrån mig... :)

Sov gott

Hårt.

Vilken dag... Hoppas morgondagen blir bättre. Igår var jag i Örebro hela dagen - och jag menar
hela dagen. Gick upp 5:45 och var där ca 9:50. Inte förrän 21:20 åkte vi hemåt igen, och då höll det fortfarande på där... Jag var hemma runt midnatt. I övrigt var tiden i Örebro jättebra! Mark Bailey från New Wine i Storbritannien undervisade om kristet ledarskap och socialt engagemang med en massa exempel från sin egen församling. Inspirerande! Och så passade jag på att träffa Anders igen - kul! Men idag gick jag upp sent och sen kände jag visserligen att Gud pockade på min uppmärksamhet för att få iväg mig till jobbet, men jag ignorerade det genom att syssla med en massa annat (visserligen viktigt, men som det inte var tid för just då). Så när jag till slut kom iväg kändes det jobbigt inuti och rent praktiskt fick jag inte allt gjort som jag hade velat. Och så var/är jag arg på mig själv för att jag aldrig tar mig tid att städa och ställa ordentligt i ordning hemma. På lördag ska vi till IKEA, så då kanske det äntligen kan bli en del fixat, men på kvällen har jag inte tid...

Jag märker att jag har börjat oroa mig för morgondagens bekymmer igen. Jag vill inte det!!!Sade till Jesper ikväll att om jag inte passar mig kommer jag att hamna i samma träsk som i höstas, nämligen att jag äter, sover och ber för lite.

Åh, jag längtar efter att bara vara med Gud! Så det ska jag nu!

Styrka

I min Gud har jag funnit styrka
I min Herre har jag allt
Han har öppnat för mig en väg
och bytt min ängslan i jubelsång
och bytt min ängslan i jubelsång

Absolut! Jag har otroligt mycket jobb att göra, men det är som du skrev Matilda - vara först och göra sen. Och jag *är* Guds barn. Och det är sant som man sjunger: I min Herre har jag allt.

"Solo Dios. Basta." (Theresa av Jesus)
(="Bara Gud. Det räcker.")

Det är nog att jag har Gud. Men kärleken och livet jag får av Honom driver mig att så att säga ge Honom vidare till fler.

Jag pratade ikväll med min lillasyster. Vi jämförde kalendrar och det är absurt hur mycket jag har inbokat. Så hade det mycket väl kunnat se ut för ett år sedan. Skillnaden är att då skulle jag inte klarat det, medan jag nu känner stor tillförsikt att hinna med allt jag ska. Resten kommer Gud att sköta om. Och Han är ju även i det jag gör. "Allt handlar om Dig, Jesus, och allting finns för Dig, till Din ära till Ditt lov..."

Det är nog det som är den stora skillnaden mot för ett år sen (förutom att jag är äldre och något mognare). Att Gud känns närmare. Jag har lärt mig lite mer att lyssna på Honom och släppa rätt saker från mitt bord. Så skönt att Han inte är långt borta. Han är här. Nära. Närmare ändå. Jesus, jag älskar Dig!

Frid

Livet är inte riktigt i balans... Jag påstår att det viktigaste är tiden med Gud och faktiskt känns det mycket mer äkta att säga det nu än för ett par veckor sen (innan den där kvällen när jag mötte Gud). Jag längtar efter det och jag tar tid för det. Men samtidigt tar så mycket annat tid. Den här veckan är jag uppbokad varje kväll utom fredag. Så kan man ju inte ha det! Och dagarna är lika fulla de. Jag tror att jag tar mig själv på lite för stort allvar. Jag är den som ska komma och lösa alla problem åt folk. Om jag inte gör allt jag förväntas göra (eller tror att jag förväntas göra!) går nog världen under... känns det som ibland. Idiotiskt!

Well well. Jag hade en bra helg i alla fall. Jättekul att träffa en massa goa vänner. Lite extra kul att träffa Ellen eftersom det var en överraskning. Vi har inte setts på många månader och så plötsligt är hon där i kapprummet när vi ska på gudstjänst! Bra samtal. Bra vänner. ÅH! Vänner är det bästa som finns! Näst efter Gud :)

Bowling var inte så dumt... :)

Igår planerade vi sportlovsläger för 8-13-åringar. Så grymt kul och bra det kommer att bli! Oj, vad jag ska be att Gud får beröra barnen - de behöver det och det vore underbart att se! Vi kan göra ett fantastiskt bra program med allt vad man kan önska sig och det kan bli ett bra läger, men om Gud är där påtagligt då blir det enormt!

För övrigt kan jag tala om för er som inte varit på lägerplanering att det är otroligt kul! Killen här till vänster (Jörgen) ska föreställa lägerchef... Ett citat av honom från gårkvällen:
-Men, nu är det ju mest du och jag, Karin, som pratar.
-Tja, jag är ju ganska tyst...

Vill bara tipsa om en underbar länk. Man har efter ihärdigt sökande hittat slutet på internet! Äntligen... :)

Närhet

Går det att leva i Guds närhet och känna det hela tiden? Trodde ett tag att det går. Nu undrar jag. Och hur i hela världen känner man skillnad på sånt som bara känns i ens vanliga psyke och sånt som man känner i anden? Jag vet att Gud alltid finns här och att Hans Ande bor i mig och allt det där och att känslorna går upp och ner. Men jag har börjat fundera på om det verkligen måste gå upp och ner. Alla vettiga verkar tycka att det är naturligt och det har jag alltid också tyckt, men är det verkligen så? Kanske det är så att vi nöjer oss med mycket mindre av Guds närvaro i våra liv än som faktiskt är realistiskt? Jag vill fortsätta söka Hans ansikte mer!

Imorgon sticker jag till Örebro. Ska träffa gänget som jag åkte till Kina med för 1,5 år sen. Kul!



Oj, vad det snöar! Alla verkar ogilla det. Till och med Sara! Och hon brukar reta Kjell Axel varje gång snön kommer... Men jag är förtjust! På något sätt tycker jag om att frysa ibland - jag känner mig levande! Och så är det så skönt att komma in i värmen igen. Jag är lycklig! :)

Underbart! Åh!

Ahh!!!! Hon är fortfarande frälst! En tjej som jag var tonårsledare för, för några år sedan, och såg komma till tro. Läste just hennes vittnesbörd, och det är så gött! Tacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktack, JESUS!!!

Fatta vad jag har bett för det här och så råkar bönesvaret bara dimpa ner på en, när man minst anar det (det känns väl aldrig igen ;) ... ) Nu somnar jag lycklig.

Guds rike kommer!

Tog en bönepromenad idag på lunchrasten. Vi måste be att Guds rike ska komma i Stockholm! Fick syn på ett ställe där vattnet forsade fram trots kylan (ser ni vasstråna med isen på?). Så vill jag vara! Aldrig stelna på grund av omgivningen utan fortsätta sprudla... Och som den här forsen vara ett tecken på att det kommer en bättre, varmare tid.

Kvällsmys...

Gud, låt oss vara ett ljus i mörkret

Äventyr

Livet är ett... Äventyret är också vår söndagsskola och idag var det kanon! "Vi kommer att vara osynliga i himlen va? Hur ska vi hitta varandra?!" och många andra fräscha frågor. Och så lekte vi lite lekar som jag hittade på: www.lekarkivet.se. Kul och lite kaosartat (se bilden)!

Gud fortsätter att vara nära. Vi började förberedelserna med bön och jag fattar inte hur vi kan låta bli det ibland...

Just nu känns ingenting omöjligt. Jag antar att den känslan kommer att försvinna igen, men det är ändå skönt så länge det varar. Och samtidigt som jag räknar med att känslan kommer att försvinna tror jag nånstans att det är sant. För Gud är ingenting omöjligt! Allt är möjligt för den som tror. Det står faktiskt så. Och jag måste tro att det går att rädda barnen i den här staden! Det är så grymt viktigt att det bara låter löjligt när jag pratar om det.

Jag har varit med Gud hela dagen nästan... Underbart! Försökte börja dagen med att läsa tidningen och äta frukost. Det visade sig väldans svårt, för Gud avbröt mig hela tiden. Kunde inte låta bli att sjunga och be och gråta.
Det brukar inte vara såhär. Men igår var jag hos Theresia och när vi bad började jag plötsligt gråta över alla vilsna och otrygga barn i Stockholm. Vi måste ge dem hopp! För vi har ju det!!

Gud är så otroligt god, så jag blir alldeles tokig! Imorgon är det söndagsskola igen. Det gör mig glad. Inte det vi ska göra så mycket, men att jag ska få träffa barnen igen... Själva programmet önskar jag var bättre och det är ju mitt ansvar att fixa det, men imorgon ska jag bara ägna mig åt att älska barnen. :)

Hmm... hur sätter man ihop en blogg egentligen? Får se om jag lyckas lista ut det...